"Stressa inte, du kan väl skaffa barn när du är 30 om du vill"
Ja, det kan jag, men det vill jag inte....
Jag VILL ha barn nu, känns som att det är det som både jag och min kropp väntar på
Så värför känns allt så stressigt ändå?

Snart så slungas jag ut i verkligheten igen
Känns som då jag gick ut gymnasiet...lämnas sin trygga vrå, och ut i Livet
Jag tar examen i Januari 2010, så det är snart, i augusti ska jag ut o söka jobb, vi ska börja leta hus, planera på barn, ny bil? Sälja lägenheten, flytta?
Det känns så mycket just nu...
Jag tror att det har att göra med min planering
Min planering vill kanske inte som jag vill?
Bara för att jag vill ha barn nu snart, kanske det inte går....
Tänk om.....
NEJ, så ska man inte tänka, då går det inte!

Varför ska alla dessa jobbiga tankar komma?
Det gör mig deprimerad, sitter här o bölar, men jag vet inte för vad egentligen....

Kanske ska jag inte försöka planera allt in i minsta detalj, kanske skulle man leva lite dag för dag...Eller
iallafall, vecka för vecka..



Kram